Ibland kan jag få riktigt mörka tankar... Inte bara om vad jag vill göra mot mig själv utan även mot de som har sårat mig.H

HÄMND

Kan vara fruktansvärt hämndlysten och förstår inte riktigt varför!

Usch! Man kan hata sig själv för mi dre.

Just nu snurrar tankarna runt H kan vi kalla honom.

Vad kommer hända? Kommer det inte hända?

Känslorna finns där och har funnits sen några år tillbaka. Vi har levt i destruktiva förhållanden.

Det fanns där. Från första början. Vi båda slog ifrån oss det då det inte ens var att tänka på. Han hade sitt och jag mitt.

Han träffar en vän till mig. De blir tillsammans. 

Vi är båda olyckliga. Dock är vi båda "fighters". DET SKA GÅ.

Jaja. Tiden gick och vi blev båda singlar. Nästan på samma dag, haha!

Det utvecklades en vänskap då vi båda hade med svåra personligheter att göra.

Det kom en dag när vi båda kände att det fanns mer. Mycket mer.

Vi ville inte.

Dels för att vi visste vad det var för människor vi hade i bagaget, dels för att vi visste att det var "fel".

Tillslut gick det inte längre.

Vi kunde inte hålla oss ifrån varandra.

Bestämde oss för att INTE berätta för någon förrän vi visste själva vart vi stod.

Givetvis blev det krig. Smutskastning. Vi hade inte räknat med något annat.

Vi var lyckliga.

Dock hade vi båda djupa sår. Blödande. 

Det blev för mycket.

Vi klarade inte av det. 

Det tog slut.

Återgick till vadera ex.

Olyckliga.

Pratade inte med varandra, alls....

Men i tankarna var han där. Hela tiden.

Försökte ta avstånd från "G"(mitt ex). Men det var som ett gummiband. 

Det ska tilläggas att Både "G" o "L" (H´s ex, massa bokstäver att hålla reda på..) är experter på att hitta ens ömma punkter, trycka på dom och linda in en. 

Man kan tycka att "det är bara att stå emot". Det är det inte. 

Det läser av en och flyttar en som sin schackpjäs. Spelar på känslor, samvete m.m och det är knappt att du ens märker det själv. Jag gjorde inte det. Det var en av mina närmsta vänner som ställde mig mot väggen. Tillslut insåg jag.

Jag lyckades iallafall komma ifrån "G".

Hittade en utväg och jag tog den. Jag var fri! Äntligen!

Det tog längre tid för H.

Nu står vi på samma plats som innan.

Tankarna flödar. H ska bli pappa. Med "L".

Känslorna för varandra har inte svalnat. Snarare tvärtom.

H håller på att flytta ut.

Det har gjort slut.

Vet att resan inte slutar där.

Hjärnan snurra i 160... Ska man ge upp något som betyder så mycket?

För att det är "the right thing to do"? Eller ska vi ta det för vad det är?

Vi båda gör varandra otroligt glada och lyckliga.

Det korta förhållandet vi hade var det bästa jag vart med om. 

Vi var lyckliga. 

Inget tjafs, inga bråk.

Förståelse, respekt och tillit.

Mysiga mornar och underbara kvällar.

Nöjda.

Har iallafall bestämt oss för att avvakta.

H behöver tid, jag behöver tid.

Vi är sargade själar. Livet har lekt hårt med oss båda.

Ändå finner vi en styrka i varandra, finns inte ord till att beskriva vad som händer mellan oss när vi är tillsammans.

Min bästa Vän, Min Kärlek.

Hur gör man? Vad gör man? 

Vill inte bli sårad.

Är rädd. 

Vill men vågar jag?

/Ms.T

En liten presentation av mig själv.

Jag är en glad framåt tjej i mina bästa år!

Är en stolt mamma till en fin flicka!

Ensamstående, vilket jag inte ser som negativt, trots att dagarna är tuffa ibland ;)

Väljer att vara anonym då jag vill kunna skriva vad jag vill.

Denna blogg kommer handla om precis allt och ingenting.

Har hög tankeverksamhet som jag måste få utlopp för.

Gillar att dela med mig av mina funderingar, har ett hopp om att det kanske är någon

där ute som har samma tankar fast inte vågar få utlopp för dem. Då kan det vara skönt att veta att man inte är ensam.

Mitt första inlägg kommer nog handla om Han. Ni kommer få läsa en del om denne Han då det är en viktig person i mitt liv fastän våra situationer gör att vi inte kan "leva ihop".

Plus att kärlek är faktiskt en stor del av våra liv. 

Så ja. 

Kärlek är det.

Men även om allt från himmel till jordfräs ;-)

Hoppas ni kommer trivas med mitt skrivande!

Mvh